Det ska bli spännande att följa utvecklingen i Uppsala. I Stockholms län arbetar vi träget vidare med att utveckla det område som kallas e-hälsa. Vi har inte kommit så långt som Uppsala när det gäller patienters tillgång  till journaler, men vi satsar nu mycket på att utveckla olika smarta verktyg för patienter och vårdpersonal, e-tjänster eller vad man kan kalla ”appar”. Det kommer att gynna inte minst personer med kroniska sjukdomar och besvär.

Patienter ska t.ex. själva enkelt kunna rapportera in olika värden, för att ge och få en kontinuerlig och bättre bild av sin hälsa – vilket samtidigt innebär mindre behov av besök för att klara sådana rutinuppgifter. Istället kan både läkare och patient komma mer förberedd till de besök som man givetvis fortfarande ska göra, och ägna mer av patient/läkartiden åt andra diskussioner.

Anna Starbrink bloggar också. Dagens Medicin, Vårdfokus skriver.

När snön väl kommer, borde vintersport och spontan motion på snön vara en möjlighet för alla som vill. Skidspår borde vara avgiftsfria – precis som motionsslingorna sommartid. För det talar såväl hälsoskäl och allemansrättstraditionen, och för kommunerna även deras serviceåtagande.

Tyvärr verkar nu dörrar öppnas för kommuner och andra att avgiftsbelägga skidspår. Om detta skrev jag för ett år sedan, och nu tar jag tillsammans med Barbro Westerholm återigen upp tråden på SvD Brännpunkt. Rättsläget är oklart. Sedan sist har kammarrätten kommit med ett utslag som i våra ögon går åt fel håll, och vi hoppas att högsta förvaltningsdomstolen väljer att ta upp detta principärende till prövning.

Helst skulle ju detta inte behöva vara ett rättsligt problem överhuvudtaget – om de som ansvarar för skidspåren självmant avstår från möjligheten att ta ut skidspårsavgifter. Annars ser vi tyvärr ett behov av att förtydliga och lagreglera allemansrätten.

Sveriges arbete mot rökningen har länge varit framgångsrikt. Men på senare år har vi hamnat på efterkälken. Det innebär också att det finns flera goda exempel och konkreta åtgärder som andra, t.ex. Australien och Finland har gått före med.

För att sätta ett kraftfullt men realistiskt mål bör vi införa en nollvision för rökning – ett årtal då ingen längre ska välja att röka. Det kommer vi att föreslå inom Folkpartiets pågående idéarbete, i det sjukvårdspolitiska programmet. Det handlar inte om förbud – utan om att ge stöd att sluta, eller helst aldrig börja röka.

Anna Starbrink och jag har skrivit om vår nollvision för rökning och ett antal konkreta åtgärder för att nå dit i Sydsvenskan. Anna har också bloggat.

Jag skriver i dag om detta på Newsmill. Att man måste gå till botten med det här fallet borde nu stå alldeles klart, och redan kommer också signaler om att olika instanser kommer att granska hur fallet och ”barnläkaren” har behandlats.

Läs också intervjun med läkaren i Läkartidningen, och annan rapportering: DN Ledare, Läkartidningen igen och igen, DN, SvD.

Vi i Stockholms läns landsting har nu klart att utnyttja möjligheten till direktavtal om HPV-vaccin. Vi har kommit överens med Sanofi Pasteur om teckna ett avtal om att köpa in vaccin till flickorna i Stockholms län.

Vi kommer att kunna starta vaccinationer i månadsskiftet januari/februari. Det är en månad senare än vad vi hade hoppats – och drygt två år efter att vaccinationen egentligen skulle ha startat.

Vaccinationen kommer att kunna göras på t ex husläkarmottagningar och vaccinationscentraler runt om i länet. Flickor födda 1995-1998 kommer att erbjudas vaccin senare i vår. Vaccination av flickor födda 1999 och senare, som utförs av skolhälsovården, kommer att komma igång först när den nationella upphandlingen är klar.

Information till flickor och deras föräldrar om hur vaccinationen går till och var man kan vaccinera sig kommer i slutet av januari 2012.

Migrationsminister Tobias Billström
Justitiedepartementet

Stockholm den 16 december 2011

Behovet av en mänskligare syn på flyktingar och papperslösa

Jag skriver till dig som den högst ansvarige för migrationsfrågor i Sverige med anledning av din och ditt partis inställning till flyktingpolitiken i allmänhet, med det aktuella fallet med 91-åriga Ganna som tragiskt exempel och brådskande enskilt fall, och även till villkoren för papperslösa.

Att personer vistas utan giltiga papper i Sverige är en realitet som vi måste förhålla oss till. Jag, som en av de ansvariga för hälso- och sjukvård i vårt land, har velat medverka till att även dessa personer kan få tillgång till hälsoinsatser och sjukvård. Oavsett vad vi anser om graden av humanitet, generositet och öppenhet i flyktingpolitiken så borde vi kunna enas om att hälso- och sjukvården borde utgå från medicinska prioriteringar och alla människors grundläggande lika värde. Vården, och vårdpersonalen borde inte behöva vara verktyg för förverkligande av migrationsrättsliga beslut genom att tvingas undanhålla vård från, eller rapportera in papperslösa flyktingar. Lika lite borde migrationsmyndigheter och polis bygga sin uppgift att verkställa migrationsrättsliga beslut genom att ”svälta ut” människor genom avsaknaden av möjlighet till vård.

Vi har i vårt landsting, liksom andra sjukvårdshuvudmän i landet, gjort vad vi har kunnat för att lösa vårdfrågan för de papperslösa. Men en verkligt hållbar lösning, som ger vårdpersonalen tydliga och trygga arbetsförutsättningar, kräver en lagreglering. Därför har vi välkomnat utredningen om vård för papperslösa, som bl.a. Folkpartiet Liberalerna har arbetat hårt för att få till stånd. Och därför är vi så förvånade, och besvikna, över att dess förslag om att lagreglera vård för papperslösa ännu inte har skickats på lagrådsremiss.

Jag vill vädja till dig och ditt parti att sluta förhala denna process, och istället medverka till att denna viktiga utredning och dess förslag kan föras vidare.

Jag vill också vädja till er att ompröva beslutet om att utvisa 91-åriga Ganna till ett ensamt liv i Ukraina. Hennes ålder, sjukdom och familjesituation, som den sista levande länken bakåt för familjemedlemmar som samtliga finns i Sverige, borde verkligen passa in i uttrycket ”synnerligen ömmande omständigheter”. Om man vill göra detta humanitära fall till en ekonomisk fråga, så är det nog ett obestridligt faktum att det offentligas kostnader för den migrationsrättsliga hanteringen hittills har varit avsevärt större än de obefintliga kostnaderna för vård och omsorg.

Jag vet att du har för vana att hänvisa till att du inte kan påverka enskilda beslut, men detta fall har ändå blivit en regeringsfråga. Och du och dina statsrådskollegor kan i högsta grad påverka lagstiftningen som styr ärendena. Om tillämpningen av begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter” i dag inte medger ett positivt beslut för personer som Ganna, så borde definitionen verkligen ändras, så som också bl.a. Folkpartiet Liberalerna verkar för.

Med vänliga hälsningar
Birgitta Rydberg
Sjukvårdslandstingsråd (FP), Stockholms läns landsting

Dagens Medicin skriver om detta. Folkpartiet Huddinge bloggar. Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om att vi folkpartister i landstinget skriver på frivillig- och andra organisationers upprop för papperslösas vård (eller mer specifikt för att skicka utredningen på remiss!) Ur medieflödet, om papperslösas rätt till vård: SvD, Sydsvenskan, AB Debatt; om Ganna: SVT, DN, Expressen.

Att vård- och omsorgskoncernen Carema och dess ägare nu anser sig behöva göra förtroendeskapande åtgärder är inte konstigt. Frågan är om det räcker hela vägen. Jag har mina dubier om det som Caremas ägare nu säger sig vilja genomföra, kommer att räcka för att återupprätta förtroendet.

Den livliga diskussionen på senare tid om Carema har till största delen handlat om äldreomsorg, efter de avslöjanden och den rapportering som har varit kring olika verksamheter inom Carema Care. Men som en följd har frågor också rests kring Carema Sjukvård, som är den del av koncernen som vi i landstingen har relationer till.

Jag har inte sett eller hört något som ger mig anledning att tvivla på att Carema Sjukvårds verksamheter håller god kvalitet. Min erfarenhet är att man i de avtal som jag främst har ägnat mig åt, psykiatri och vårdcentraler, ger god sjukvård till landstingets patienter. Och resultaten, bästa och mesta möjliga vård för våra gemensamma skattepengar, är det viktigaste för mig som ansvarig politiker.

Men resultaten räcker inte, om förtroendet sviktar. Och förtroendet handlar inte bara om kvalitet, respekt och bemötande. Det handlar också om de ekonomiska upplägg som Caremas och andra vårdföretags ägare väljer. Om hur man eventuellt manövrerar för att minimera sin skattebetalning i Sverige.

Även efter Caremas, Tritons och KKR:s utspel i går återstår frågor. I ett brev till bl.a mig, och utgår jag från andra ansvariga för sjukvården, i anslutning till gårdagens annons/öppna brev, skriver de ansvariga också om sjukvården. Men utåt är fokus nästan uteslutande på äldreomsorgen. Jag förstår om Carema och dess ägare vill begränsa uppmärksamheten till den sektor som har varit kritiserad – men förtroendefrågan är vidare än så. Den gäller all verksamhet som Carema driver – ja, faktiskt all annan verksamhet som ägs av riskkapitalbolag med olika avancerade ekonomiska upplägg för att minimera skattebetalningen.

Att upphöra med den specifika manövern med stora lån från ägaren som är baserad utomlands, och därmed stora räntebetalningar från det svenska moderbolaget, för att minimera vinsten, är gott och väl. Men grundproblemet med ägare i skatteparadis består.

Vi i landsting och kommuner måste strikt följa den lagstiftning som finns när vi gör upphandlingar av olika vård- och omsorgsverksamheter. Den lagstiftningen medger inte något sätt att undvika, eller ställa särskilda krav på, riskkapitalbolag. Men den senaste tidens diskussion visar tydligt att det ligger i dessa företags intresse att själva vidta åtgärder som tvättar bort stämpeln av profithunger.

Mina frågor till Carema och dess ägare blir därför:

Kommer ni utåt vara tydliga med ett förhöjt, självpåtaget åtagande för kvalitet i hälso- och sjukvårdsverksamheterna?

Är ni beredda att på djupet se över ägarstruktur och upplägg som gör att vinst som är resultat av skattepengar förs över till skatteparadis?

Dagens Medicin, DN 1, 2, SvD 1, 2.

Personer födda i utlandet har som grupp ofta sämre hälsoläge än andra. Syftet med hälsokommunikatörerna är alltså att främja både hälsa och integration.

Nu permanentas projektet, med åtta kommuner som deltagare: Stockholm, Botkyrka, Södertälje, Salem, Sollentuna, Upplands Väsby, Sundbyberg och Nacka. Fyra miljoner satsas på helåret totalt till att börja med, landstinget står för 75% eller 3 miljoner. Jag hoppas givetvis att fler kommuner kommer att ansluta sig framöver.

Det kommer nästa år att finnas sex hälsokommunikatörer. Av dem talar tre arabiska och två somaliska, och en är tigrinja-talande, från Eritrea. Deras uppdrag vidgas till att omfatta även andra invandrare som inte talar svenska och behöver hälsofrämjande insatser.

DN skriver om detta i papperstidningen i dag. Vi har skickat ett pressmeddelande.

Naturligtvis måste vi också se över hur vi arbetar i hela landstinget – vi har stora förändringar på gång, med ett utvidgat handlingsprogram och ett kunskapscentrum. Om detta har jag skrivit tidigare.

Inte nog med skuldbeläggandet – hälften av de svarande hade, enligt Ekots rapportering, inte frågat kvinnor med misstänkta misshandelsskador om de blivit misshandlade. Var tionde ansåg inte att det är sjukvårdens uppgift att utreda hur en kvinnas skador uppkommit. Knappt var tionde misshandlad kvinna som misshandlats fick inte sina skador dokumenterade.

Om detta är sant är det oerhört allvarligt och innebär att vården på Södersjukhuset inte lever upp till sina förpliktelser och till de mycket tydliga direktiv och riktlinjer vi har. Min oro gäller förstås också hur det ser ut på andra håll, om detta gäller Södersjukhuset, som har en mycket hög profil och ett väldigt ambitiöst arbete med dessa frågor. Det kanske speglar problem som vi har i hela samhället – men kraven på vården och vårdpersonalen är, och ska vara, högre.

Varje gång jag nämner våld mot kvinnor och våld i nära relationer, så handlar det om att se, våga fråga, och våga ta tag i problemen. Det är i högsta grad vårdens ansvar att göra mer än att bara behandla yttre skador när en kvinna har blivit slagen. Och det är ett absolut, ofrånkomligt grundkrav att behandla alla offer för misshandel med respekt.

Uppdaterat 14 december: Bilden av den studie som refererades i måndags har nyanserats och kompletterats av professor Maarit Castrén: ”Påståendet var formulerat som att ”kvinnans passiva personlighet utsätter henne för våld”. 28 procent av personalen tycker att det kan vara en del av orsaken”, säger hon till SvD. Det är förstås inte lika allvarligt som att rent ut säga att det är ”det är kvinnans fel om hon blivit misshandlad”, som det först beskrevs. Studiens resultat är icke desto mindre mycket bekymmersamma – inte minst om man inte fullt ut lever upp till kraven på rutiner, dokumentation av skador och stöd till kvinnan, eller vilket våldsoffer det än må vara, att anmäla. Se SvD, Second Opinion.

Södersjukhusets kommentar. Anna Starbrink bloggar. Uppdatering på Annas blogg. SR Ekot, DN, SvD.