Nu är det klart vem som ska driva S:t Görans sjukhus de kommande åren. Jag är precis tillbaka från pressträffen som hölls direkt efter att sekretessen hävdes, efter hälso- och sjukvårdsnämndens beslut i dag.
Det är Capio som har vunnit avtalet – och det är kvaliteten som till slut har fällt utslaget.
Anbudsvinnaren hade bästa möjliga betyg, ”utmärkt”, på två av tre kvalitetskriterier, och ”mycket bra” på det tredje. Som jag säger i dagens pressmeddelande: ”Capio har utvecklat och fortsätter utveckla sjukvård som är till stor gagn inte minst för kroniskt sjuka och multisjuka. Deras kvalitetsdata visar att Capio har hög kvalitet och arbetar patientcentrerat. Man har en mycket bra vårdkvalitet kombinerat med en smidig vårdprocess där god samverkan och inte minst eget engagemang även inom primärvården är till patienternas fördel.”
Priset spelar också roll – driften blir ca 120 miljoner kronor billigare per år, pengar som vi kan använda till annan vård. Avtalet omfattar 1,3 miljard kronor per år i nio år med möjlighet till fyra års förlängning om båda parter så önskar. Det blir totalt knappt 12 miljarder på de första nio åren – vilket kan jämföras med hela hälso- och sjukvårdsnämndens budget på i år (2012) ca 45 miljarder.
Att upphandla Sveriges enda fristående akutsjukhus är ingen enkel process. Sekretesskraven har varit stränga, men vi beslutande politiker i hälso- och sjukvårdsnämnden har hållits löpande informerade, vid totalt tio tillfällen. Jag känner mig trygg i det beslut vi nu har fattat.
Vi har all anledning att tro att Capio kommer att fortsätta driva S:t Görans sjukhus på ett bra sätt, och bevara och utveckla sjukhusets i dag höga kvalitetsnivå. Det positiva arbete som har gjorts på S:t Görans sjukhus, med nöjda patienter och nöjd personal, har genom åren också påverkat andra vårdgivare. Landstingets ”egna” sjukhus har blivit bättre genom den konkurrens om vårdidéer som det fristående S:t Görans sjukhus har inneburit.
Det betyder mer och bättre vård för de resurser vi kan satsa.
SVT ABC, DN, SvD, Stockholmsnytt x2


Pingback: En lättnadens suck | Hans Åberg