Dröm och verklighet med (s)kuggbudget för landstinget

Stor i orden men liten på jorden – eller vackra drömmar men liten realism i vårdens verklighet. Så skulle jag vilja sammanfatta Socialdemokraternas skuggbudget i landstinget, och retoriken kring detta alternativ till Alliansens politik.

Med en i sammanhanget marginell ökad vårdbudget, utlovas gigantiska förändringar. Vårdköerna ska enkelt försvinna. De förbättringar vi i Folkpartiet och Alliansen har åstadkommit under fyra år och tänker fortsätta med det femte och så vidare, måste förminskas samtidigt som potentialen i de egna S-förslagen måste blåsas upp långt bortom rimlighet, för att få ihop det hela.

Den bristande realismen märks t.ex. i de drastiska besparingarna på administration som utlovas – de kan verka publikfriande och givetvis ska vi ständigt effektivisera administrationen, inte minst den byråkratiska bördan i vårdens vardag. Men om man vill skära bort halva hälso- och sjukvårdsförvaltningen, som arbetar med alla vårdavtal och all uppföljning av att vården fungerar, så är frågan hur det är tänkt att alla vackra ord om vården ska kunna förverkligas. Och om i ett svep tar bort en stor del av den centrala landstingsförvaltningen, är frågan om besparingen – i tid och pengar – blir särskilt stor i slutänden. Kompetensslakt, som min kollega Anna Starbrink kallar det.

Att mer pengar inte är allt, utan att vi framför allt måste arbeta för att få bättre nytta och valuta för den mycket större mängden skattepengar vi redan satsar på såväl vården som trafiken, det är jag den första att hålla med om. Vi har bedrivit ett omfattande förändringsarbete de senaste åren, och tänker fortsätta med det. Samtidigt lägger vi för varje år miljardbelopp på vården, vilket också krävs för att möta behoven hos en växande och åldrande befolkning. Vi kortar också vårdköer, inte minst med hjälp av fler fristående vårdgivare och ökad patientmakt. Stockholmarna har blivit mer nöjda med sin vård för varje år.

Det är förstås positivt att Socialdemokraterna nu slutligen (?) säger nej till att höja skatten (även om V och kanske även det i mångas ögon fräscha mittenalternativet MP inte gläds vare sig över detta eller över den spruckna rödgröna fronten). Det tog S fyra år och ytterligare ett förlorat val att komma till den insikten. Lika senkommet men mycket välkommet är stödet för vårdval – men frågan är om S också nu äntligen inser att vårdgivarnas fria etablering är en nyckel för de stora framsteg vi har åstadkommit? Den har möjliggjort t .ex. den kraftigt ökade tillgängligheten på husläkarmottagningarna, och de eliminerade köerna till de gamla problemområdena höft-, knä- och starroperationer.

En fråga där S inte är sent ute, utan tvärtom velat hasta fram på ett orealistiskt sätt gäller det nya ersättningssystemet just för Vårdvalet inom husläkarverksamheten. Vårdvalets framgångar – ökad tillgänglighet, jämlikhet och valfrihet – har man inte velat erkänna. De bygger på att pengarna började följa patienterna. Nu ska vi gå vidare och göra ersättningssystemet till mottagningarna ännu mer individbaserat. Vårdbehoven ska vara avgörande. Det är ett komplicerat system som inte är på plats i en handvändning – men jag välkomnar om S vill diskutera detta konstruktivt.

Anna Starbrink, Olov Lindquist bloggar. Media: ABC, DN, Stockholmsnytt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, landstinget, landstingsbudget, Socialdemokraterna, Stockholms läns landsting, byråkrati, administration, vårdköer, Alliansen, Folkpartiet, vårdval, jämlik vård