I Stockholms län har vi en rätt stor andel privata vårdgivare. Det är alla möjliga – personaldrivna småföretag, större vårdföretag som Capio och Carema, ideella aktörer som Ersta – som får betalt av landstinget för att driva vård som är öppen för alla på samma villkor som landstingets egen vård. Och dessa aktörer har betytt mycket positivt för vården i vårt län. Konkurrensen gäller både kostnader och vårdidéer. Det betyder att vi har fått både mer och bättre vård för pengarna. Patienterna får både valmöjligheter (inte minst genom vårdvalsreformerna), inflytande (att välja och välja bort) och tillgänglighet (fler aktörer betyder fler som kan erbjuda vård på dina villkor, snabbt).
Som exempel har vårdvalet inom höft- och knäledsoperationer medfört många fler, små, privata aktörer, som bidragit starkt till att köerna i princip har försvunnit. Gråstarroperationer, där det numera också råder vårdval, hade dessförinnan genom olika upphandlingar blivit i princip 75 % billigare för skattebetalarna, priset sjönk från knappt 20.000 till drygt 5.000 kronor.
Inom psykiatrin har vi denna mandatperiod återigen gått före och även där börjat ta hjälp av fristående vårdgivare. Det har t.ex. i nordöstpsykiatrin inneburit 20 % mer öppenvård, ny mellanvård och suicid-förebyggande team, till 6 % lägre kostnad. I psykiatrin och beroendevården, liksom tidigare på andra vårdområden, märker vi också hur de positiva förändringarna sprider sig till de landstingsdrivna verksamheterna. Konkurrensen om vårdidéer märks tydligt.
Vi i Folkpartiet vill fortsätta och få ännu fler privata vårdgivare, från fler små privata småföretag i vården, till stora aktörer som kan ta över ett helt akutsjukhus. Vi är övertygade om att det kommer att ge mer och bättre vård för de skattepengar vi har att använda till stockholmarnas vård. Självklart ska vi ta del av alla goda idéer, och självklart ska vi använda varje skattekrona på bästa sätt.
Om detta skriver SvD i dag. Vårt program sammanfattas med följande punkter – du kan också läsa helheten på vår hemsida.
- Vårdval ska vara regeln för vården, med bevarad etableringsfrihet och inte politisk detaljstyrning.
- Nätverket av vårdgivare ”på stan” ska utnyttjas och mer öppenvård föras ut från de stora sjukhusen.
- Fler privata småföretag ska få förutsättningar att skapas genom bl.a. försäljning av landstingsdrivna mottagningar med intresserade personalgrupper.
- Utmaningsrätten ska gälla för aktörer som tror sig kunna visa hur de kan bedriva vård bättre än en landstingsdriven verksamhet.
- Nya förlossningskliniker i privat regi ska välkomnas: vid Sophiahemmet, S:t Görans sjukhus, och eventuellt söder om staden.
- S:t Görans sjukhus ska byggas ut för ny större akutmottagning, förlossningsklinik och 100-150 vårdplatser i en första etapp.
- Danderyds sjukhus ska säljas och ett vårdavtal upphandlas med en fristående aktör.
Låt mig redan nu återigen understryka några saker, utifrån oro som finns och som oansvarigt eldas på från vänster av dem som tvärsäkert säger nej till mångfalden och målar allt i svart och vitt: Vården är självklart lika tillgänglig för alla, oavsett om landstinget eller någon annan driver den. Så är det i dag, på S:t Göran och på alla fristående vårdcentraler och andra vårdmottagningar. Ingen kan ”gå före i kön” till den landstingsfinansierade vården. Och någon ”rea” eller ”utförsäljning”, som en del alltid vill ha det till, är helt enkelt sakligt och språkligt inkorrekt i sammanhanget. Vi ska ta ut det rätta priset för skattebetalarnas tillgångar.
De som arbetar hos privata vårdgivare har för övrigt bättre löneutveckling och upplever större inflytande som bekräftas i en ny rapport som SVT:s Rapport berättade om i går.
Anna Starbrink, Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Karl Henriksson, Holmqwist, Olov Lindquist, Christoffer Fagerberg, Maria Bergström, Hans Åberg, Martin Hall bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vård, politik, privata vårdgivare, privat vård, mångfald, Capio, Ersta, S:t Görans sjukhus, Danderyds sjukhus, utmaningsrätt, vårdval
Tror du det är så smart att gå till val på en sådan här fråga? Sossar ute i landet lär ju älska att kunna berätta hur högeralliansen nu vill sälja hela sjukhus, ”i Stockholm är de värst”.
Kanske köper stockholmarna det hela, men jag lovar att en sån här fråga kommer drabba hela alliansen i valet till riksdagen.
Mitt uppdrag är att se till att vi får en så god vård som möjligt för invånarna i Stockholms län. Och den kan bli ännu bättre med ökad mångfald. Den positiva utveckling vi ser i Stockholms län tack vare vår mångfald av vårdgivare, är något som jag tror och hoppas kan spridas även till övriga Sverige. Och debatten om att den som är bäst lämpad ska driva vården, är jag alltid beredd att ta.
Och som vanligt så skall det säljas något som har betalats av skattemedel så att privata intressen kan sno åt sig den vinsten.
Jag har inget emot privata sjukhus men.. Varför helatiden sälja ut det som fungerar. Sälj det som inte fungerar som går att förbättra!!
Typiskt politiker…
Jag vill slå ett slag för sjukhus som stiftelser!
Varför måste alltid alternativ vara privat?
Det bästa sjukhus i världen är stiftelser och varför kan inte det vara ett alternativ för Danderyds sjukhus?
Det är endast drygt 10 procent av sjukhusen i USA som är vinstdrivna, medan 70 procent är drivna av icke-vinstdrivande stiftelser och resten offentligt.
/ Pablo
Stiftelser är också viktiga fristående aktörer och som alternativ till landstingsdrift. I Stockholm har vi ju t.ex. Ersta sjukhus.
Pingback: Per Altenberg – ett liberalare Sverige » Blog Archive » “- Själv jobbar jag inom vården. Där får man inte tjäna pengar.”
Thore, vi ska inte sälja något billigt eller ge bort någon vinst. Vi ska se till att få bästa användning av skattemedlen. Sjukhuset i sig – fastigheterna – ska vi ha kvar i landstingets ägo, liksom kontrollen över vårdavtalet och finansieringen i vården. Om en privat vårdgivare ytterligare förbättrar verksamheten och lyckas göra en vinst, så ser jag inte det som ett problem om vi får bättre vård för patienterna, mer verksamhet för skattepengarna, och bättre arbetsvillkor för personalen.
Sjukvården börjar likna ett oligopol med ett fåtal aktörer. Att satsa inom sjukvården är ett säkert kort – inget risktagande då människor alltid kommer att behöva vård. Samhället förlorar i andra änden när dessa privata vårdbolag bedriver personalnedskärningar – fler arbetslösa som ska ha försörjningsstöd – fler med utmattningssymtom med sjukskrivningar som följd
Sjukvården har varit mer eller mindre ett monopol, med landstingsdrift; vi tror att en mångfald av vårdgivare och arbetsgivare är bra både för patienterna, personalen och skattebetalarna. Det handlar om att jobba smartare och mer effektivt med arbetssätt, vårdprocesser osv för att ge mer och bättre vård för skattepengarna. En positiv förändring som vi har sett på S:t Görans sjukhus och som också märks på övriga sjukhus – konkurrensen om vårdidéer sprider sig.
Med fler potentiella arbetsgivare och större inflytande över sin arbetsmiljö förbättras villkoren även för personalen i vården.
Pingback: Modigt Birgitta Rydberg! « Christoffer Fagerberg
Är ett oligopol med starkt vinstintresse bättre än ett monopol med återinvesteringar?
Fler potentiella arbetsgivare? Vilka finns idag förutom Alleris, Carema & Attendo?
Tre funderingar som jag önskar få svar på:
Är ett vinstdrivande oligopol med privata aktörer bättre än ett återinvesterande monopol såsom ”ofantliga sektorn”?
Mångfald – Alleris, Attendo, Carema – vilka fler aktörer finns?
Vad kommer det kosta skattebetalarna att finansiera ett kontrollsystem för att komma åt fusk med påhittade patienter och undersökningar som inte gjorts?
Vi ska ha en mångfald i vården, med både offentliga och olika slags fristående aktörer – som kan vara vinstdrivande eller icke vinstdrivande. Det är konkurrensen, om kostnader men framför allt vårdidéer, som vi är ute efter. Inte vilken logga medarbetarna har på sina arbetskläder.
Aktörerna är många, bland de stora finns de du nämner samt t.ex. Proxima, Capio, Praktikertjänst… Och naturligtvis fler potentiella intressenter när det gäller ett så stort och viktigt uppdrag som att driva ett akutsjukhus. I Stockholm har vi också t.ex. Ersta sjukhus som drivs ideellt, Prima inom psykiatrin, och förstås alla mindre företag, enskilda vårdcentraler som ofta ägs av medlemmar i personalen.
Uppföljning, utvärdering och kontroll måste vi alltid ha. Dels av vårdkvaliteten och den medicinska säkerheten. Dels av organisation och ekonomi. I och med Vårdval inom allt fler områden, samt flerårsavtal, blir det mer kraft och resurser över åt just uppföljningen från vår sida som beställare av vård.
Pingback: Gör Danderyds sjukhus privat « Anna Starbrink
Pingback: Folkpartiet visar vägen i vården « Hans Åberg
men inns det ingen risk för kartellbildning, sammanslagningar eller uppköp. Var det inte Capio som gjorde undermåliga mamografier vilket ledde till dubbel kostnad då undersökningen fick göras om i offentlig sjukvård?
Vad kommer en kontrollapparat att kosta? – då det handlar om flera aktörer med vinstintresse måste då inte kontrollerna bli än mer rigorösa än om icke vinstdrivande aktörer?
Vad kostar arbetslösheten och sjukskrivningarna som e.v kan uppstå.
Jag vill förstå hur tänket kring privatisering av sjukvården. Är inte emot privatisering generellt – men sjukvården som enl. vissa nationalekonomer är mindre bra att privatisera då det inte är förenat med något risktagande utan en säker investering då människor alltid kommer att behöva vård.
Jag är flexibel i mitt tankesätt och benägen att ändra åsikt om jag får godtagbara argument – så svara gärna på
Finns det ingen risk för kartellbildning, sammanslagningar eller uppköp av en aktör såsom i övriga privata sektorn?. Var det inte Capio som gjorde undermåliga mamografier vilket ledde till dubbel kostnad då undersökningen fick göras om i offentlig sjukvård?
Vi vill ju ha fler fristående alternativ för att öka konkurrensen. Landstinget som beställare av vården, och ägare av sjukhusfastigheterna, har kvar kontrollen, avtalen är fleråriga men omförhandlas eller upphandlas sedan på nytt, och i sista rummet kan förstås landstinget, om så skulle vara, välja att återföra verksamhet i egen regi.
Verktyg och resurser för uppföljning och utvärdering behöver vi ha i varje fall och de kostnaderna kan inte brytas ut så. Däremot kan vi genom Vårdvalsreformerna använda mer resurser till uppföljning etc istället för ständiga avtalsförhandlingar med varje enskild vårdgivare inom de områden som berörs.
Konkurrensen om vårdidéer ökar kvaliteten och effektiviteten. I vården handlar det bl.a. om ökad patientsäkerhet med färre vårdskador och vårdinfektioner. Att det görs misstag eller att någon vårdgivare ibland fuskar, ska vi hitta och rätta till, och det förtar inte de goda effekterna av helheten.
Vårdval, att patienterna kan välja och välja bort, och att vi förhandlar om vården och priset vi betalar för skattebetalarnas pengar gör att det förvisso finns risker och en reell konkurrenssituation för aktörerna.
Men hur ska kontrollerna kunna utövas då privtisering ofta innebär sämre insyn och fullständig lojalitet med minskad yttrandefrihet för personal?
Vi har den insyn vi behöver genom våra medicinska revisioner och andra verktyg. I våra allmänna villkor för vårdgivare anges också att meddelarskydd ska gälla för medarbetarna.
Pingback: Privata vårdgivare effektiviserar landstinget också | Elias Giertz
Saxat ur ”social medicinsk tidsskrift 1/2010″ ”vård på lika villkor…” Mycket intressant läsning
”Inom den offentligt drivna och finansierade
vården har larm om felaktigheter
och risker inom vården varit av
strategisk betydelse – t.o.m. lett till
ny lagstiftning – för att upptäcka allvarliga
brister i vårdens kvalité. Den
personal inom den offentligt drivna
vården som slår larm har s.k. meddelarfrihet
dvs. är i lag skyddad mot
varje form av repressalier från arbetsgivarens
sida.
Inom det privata näringslivet råder
en annan kultur och lagstiftning. Anställda
har t.ex. ingen meddelarfrihet.
Dessa kommersiella normer och regelverk
gäller även offentligt finansierad
vård när den drivs av kommer….
”En positiv förändring som vi har sett på S:t Görans sjukhus och….” är det ett bra ex?
Åter saxat ur socialmedicinsk tidsskrift:
”Vad man däremot inte brukar redovisaär att köerna samtidigt minskade
lika mycket i de landsting som inte infört marknadsstyrning och överfört
driften till kommersiella vårdgivare. Orsaken till de kortare väntetiderna
är vanligen ökade resurser samt sannolikt i någon mån även den s.k. vårdgarantin. Variationerna när det gäller väntetider för olika typer av operationer och mellan olika sjukhus är dock stora. Alla patienter som opererats för gallsten fick exempelvis sin operation inom vårdgarantins 90 dagar vid de offentligt drivna Karolinska sjukhusen i. Huddinge och Solna medan man inteklarade detta mål vid det kommersiellt drivna Capio S:t Görans sjukhus”
Ja, S:t Göran är ett mycket bra exempel. Köproblem har vi haft i vården länge – och de har varierat mellan olika sjukhus och olika vårdområden. Vårdgarantin innebär ju att patienten har full rätt att söka sig vidare om det hos en första vårdgivare är längre väntetid.
Sedan S:t Görans sjukhus togs över av en privat entrepenör med landstingsavtal, sänktes kostnaderna med ca 10%. Vi har fått minst lika mycket vård till hög kvalitet. Patienter och personal är nöjda. S:t Göran var först att börja med s.k. kvalitetsbokslut. Förekomsten av ett privat drivet akutsjukhus har liksom privat vård på andra områden betytt att även andra har sporrats. Och även landstingsdrivna verksamheter har haft ett framgångsrikt förändringsarbete och en positiv utveckling, t.ex. Danderyds sjukhus och den landstingsdrivna psykiatrin och beroendevården.
Läs gärna vår rapport där det finns flera exempel.
Var det inte Capio som gjorde undermåliga mamografier vilket ledde till dubbel kostnad då undersökningen fick göras om i offentlig sjukvård – bekostad av skattepengar.
Just det exemplet har jag inte hört talas om. Men visst begås det fel, i landstingsdriven och privat driven vård. Att minimera vårdskador, vårdrelaterade infektioner etc är viktigt både för patientsäkerheten och för ekonomin. Att mäta sådant och t.ex. omoperationer är viktiga delar i vår intensifierade uppföljning av all vård, oavsett driftsform.
Men nu förstår jag inte – historien om Capios undermåliga mamografier gav ju stora rubriker och togs upp i samtliga TV-nyheter – om man som politiker pläderar för privat sjukvård är det då inte av vikt att följa med i nyhetsflödet och samhällsdebatten?
Visst har jag hört och tagit del av uppgifter om felaktiga mammografier, men just det exemplet får du nog ge underlag till så ska jag kommentera. Har sökt på webben men inte hittat något om just det företaget. Däremot har vi ett aktuellt fall med kritik om felaktiga mammografiundersökningar med andra aktörer inblandade.
Oavsett vilket så gäller ju mitt generella resonemang: Det begås fel i vården. De ska minimeras. De har inget med driftsformen att göra. Vi ska bli ännu bättre på uppföljning och granskning. Oavsett driftsform.
Blir det inte svårare att mäta vårdkvaliten om flera aktörer såsom artikelförfattaren i socialmedicinsk tidsskrift påstår?
Finns det någon risk att kontrollaparaten blir mycket kostsam för samhället – räcker skattepengarna?
Finns det någon risk att patienter drabbas av undermålig diagnostisering, utebliven behandling etc under den tid som aktuell privatvård utreds?
”Enligt honom har företaget Aleris misstolkat röntgenbilderna i så många som vart tredje fall av de remisser som kommer sjukhuset till del, det vill säga i de fall där cancer kan misstänkas”
skriven av artikelförfattare Johan Nilsson Dagens Medicin 100610
Förvisso var det Aleris och inte Capio – ur kontexten var jag klar om vilken nyhet det handlade om – en hopblandning av aktörerna ska väl inte ha ngn betydelse i diskussionen -eller?
Nej, det blir inte svårare att mäta kvaliteten om man gör på rätt sätt med avtal, regelböcker, auktorisationskrav etc. Det viktiga är att vi börjar mäta och följa upp vårdkvaliteten bättre överhuvudtaget. Och där kan privata vårdgivare bidra med en positiv konkurrens om kvalitet och idéer.
”Kontrollapparaten” är nödvändig oavsett. Och som jag har skrivit här och framför på andra håll: i och med fler vårdvalsområden och mindre tid och kraft åt att förhandla nya enskilda avtal för varje vårdenhet varje år, får vi mer resurser till uppföljning etc.
Du utgår hela tiden från att det är en mycket större risk med dålig behandling just hos fristående vårdgivare. En uppfattning som jag som du förstår inte delar. Däremot måste vi bli bättre på att hitta och åtgärda risker, fel, misstag och rena missgrepp tidigare och effektivare. Då riskerar färre patienter att drabbas. (Om allvarliga fel uppdagas ska en verksamhet förstås inte få ta emot några patienter under utredningstiden.)
Ang mammografi-exemplet: Jag har ingen annan kommentar än att kritik ska följas upp och brister åtgärdas. Oavsett vart kritiken riktas eller var bristerna uppdagas.
Angående de senaste inläggen – jag får en ”slingrande ål” känsla när du kommenterar
U.t drar ex om undermåliga mammografier – du kommenterar som följer:
”Just det exemplet har jag inte hört talas om.”
I denna kommentar nämner du inte att du har hört talas om något annat exempel heller.
U.t ifrågasätter varför du inte känner till fallet och du sätter då igång att googla och skriver därefter:
”Visst har jag hört och tagit del av uppgifter om felaktiga mammografier, men just det exemplet får du nog ge underlag till så ska jag kommentera. Har sökt på webben men inte hittat något om just det företaget. Däremot har vi ett aktuellt fall med kritik om felaktiga mammografiundersökningar med andra aktörer inblandade.”
Var det så att vetskapen kom dig till del först efter att du googlat? eller hade du vetskapen om fallet vad gäller Alleris men inte vad gäller Capio vilket var en hopblandning från min sida?
Att fel aktör nämns av u.t anser jag vara av underordnad betydelse i detta fallet – eller vad tycker du?
Visst är det av underordnad betydelse. Därför gjorde jag generella kommentarer.
Jag är väldigt försiktig med att kommentera enskilda fall där jag inte vet exakt vad som avses, jag visste inte om du avsåg något längre tillbaka i tiden.
Jag tycker för övrigt att jag har gjort det rätt klart att detta för mig är ett sidospår. Det viktiga är vårdens kvalitet, att vi kan få mer och bättre vård för pengarna, att vi uppmärksammar och upptäcker fel och brister och åtgärdar dem. Inte vem som utför vården, vem som kommer med de nya goda idéerna, var felen görs. För riskerna finns i alla slags verksamheter.
Du kommenterar
”Du utgår hela tiden från att det är en mycket större risk med dålig behandling just hos fristående vårdgivare”
Nejdå – felbehandlingar och felbedömningar förekommer i både offentlig och i privat vård.
Frågan är om det blir svårare att utöva kontroller – om det krävs en större offentligt finanserad kontrollapparat p.g.a av försämring av meddelarskyddet och med fler privata aktörer – och om patienten löper större risk att drabbas av felbehandlingar/ bedömningar om kontrollsystemet av nämnda anledningar blir mer tungrodd?
Jag kan se både för- och nackdelar med de olika systemen – liksom pastor Jonsson har jag ingen åsikt
En fördel med privatiseringen, så som jag upplever det, är en plattare organisation med kortare beslutsvägar. En stor administrativ koloss med fler anställda än i den praktiska verksamheten är definitivt under all kritik såsom i vissa landsting.
Sidospår?
Ang feldiagnostiseringen som var en nyhet för mindre än två veckor sedan så skulle det var den händelsen som jag per automatik skulle relatera till – inte hängt upp mig på att ngn nämnt fel vårdgivare.
Bra att vi verkar vara ense om att vård hos fristående vårdgivare är minst lika bra och säker som vården i landstingets egen regi!
Uppföljningen behövs som sagt oavsett. Och vinsterna för kvaliteten och effektiviteten med en konkurrens om både vårdidéer och kostnader är det centrala.
Kortare beslutsvägar och t.ex. större möjligheter till inflytande för personalen, liksom möjligheten att välja mellan fler arbetsgivare, är också viktiga fördelar.
Det mest idealiska vore väl om aktörerna bestod av stiftelser, personalägda och statligt ägande och inte högriskkapital då det inte är någon hög risk att investera i vården och därför enbart vinstdrivande, dessutom lättare att kontrollera och kvalitetssäkra samt mindre risk för fusk och golddiggers.
Det borde väl gå att införa platta organisationer och kostnadseffektivitet även i offentlig vård – vilket det oxå visat sig låtas göra på landstingsägda sjukhus.
Jag tycker fortfarande att offentlig vård väger tyngst i vågskålen,
Jag ser mycket gärna fler av den typen av ideella aktörer som du beskriver. Statliga vårdgivare tror jag dock inte på… Vi har ju genom åren också arbetat för s.k. intrapenader, att vårdenheter kan bli mer självstyrande inom landstingets ram.
Ja, min inställning har väl framgått rätt tydligt: Vi ska ta hjälp av olika slags fristående vårdgivare för en positiv konkurrens, om kvalitet, kostnader och idéer. Och gärna om personalen också för att hjälpa till att förbättra arbetsvillkoren och karriärmöjligheterna.
De finns de som anser att skolväsendet fungerade bättre under statlig nivå än kommunalt så varför inte vården?
Upplever att jag likt ett mantra upprepar ett begränsat antal frågor och påstående som du inte bemöter .
Hej igen! Du har frågat om oligopol, om kostnader för granskning och kontroll (och kopplat till det felaktigheter hos privata vårdgivare i allmänhet, eller hos specifikt namngivna).
Jag har svarat utifrån mina utgångspunkter och försökt förklara ytterligare varför vi har lagt våra förslag.
Pingback: Välkomna besked om vården och Danderyds sjukhus « Rydbergs recept – för liberal landstingspolitik Birgitta Rydbergs blogg
Pingback: Bygg ut S:t Görans sjukhus | Rydbergs recept – för liberal landstingspolitik Birgitta Rydbergs blogg