När vi i Folkpartiet ser hur vi vill utveckla vården i Stockholms län de kommande åren handlar det naturligtvis att fortsätta det trägna arbetet att höja kvaliteten och tillgängligheten – att ge mer vård för landstingsskatten. Kärnan måste vara en stark primärvård: en trygg nära vård där alla kan välja, och lätt få kontakt med, den egna doktorn eller distriktssköterskan.
Utgångspunkten för oss är alltid individen: invånarnas, skattebetalarnas, men framför allt patienternas perspektiv. Det kan verka självklart att patienterna är det viktigaste i vården – men systemen som de sett ut och till viss del fortfarande ser ut, har gjort att så inte alltid är fallet.
Ett viktigt steg för att stärka patienterna är att ge dem ökad insyn och makt över den samlade medicinska informationen om dem själva. Det är tanken bakom vårt förslag om ett eget rum på nätet – där journalinformationen finns samlad och strukturerad, lätt åtkomlig för rätt person men väl skyddad från obehöriga ögon. I normalfallet ska varje patient själv äga nyckeln, och låsa upp när någon del av informationen behövs. I akuta nödfall ska ”rummet” förstås snabbt kunna dyrkas upp – men då ska allt som görs också dokumenteras.
Det egna rummet på nätet stärker både integriteten och patientsäkerheten. Om framför allt detta, ur vårt nya sjukvårdspolitiska program, kan ni läsa i en debattartikel av Hans Åberg, Anna Starbrink och mig på DN.se. Programmet har nyss antagits av vårt förbundsårsmöte för Folkpartiet liberalerna i Stockholms län. Hans Åberg, Anna Starbrink, Christer Sörliden, Maria Byström och Rasmus Jonlund bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vård, patienter, patientmakt, integritet, journaler, journalsystem, e-hälsa, eget rum på nätet, Folkpartiet
Pingback: Eget rum på nätet « Hans Åberg
Pingback: Eget rum på nätet – en del av en vård i världsklass « Hans Åberg
Kul blinkning/koppling till historiska förslag från Folkpartiet!
Idén är i grunden sund, men jag tycker mig se ett par fallgropar som påpekades redan på 90-talet.
Vi har tagit fram tankemodeller och teknik som ger precis den effekt ni eftersöker och dessutom överbryggar fallgroparna.
Systemet är testat i många år i normal miljö och finns i drift hos kommunala/privat vårdgivare.
Vi har till och med en fysisk/elektronisk Nyckel för åtkomst : ))
Vill mest bara påpeka att det finns lösningar som gör er idé praktiskt genomförbar!
Pingback: Eget rum på nätet « Anna Starbrink
Debattera och påverka på Vitalis 27-29 april, Svenska Mässan i Göteborg – Sveriges största konferens och utställning inom IT för hälsa, vård och omsorg.
IT är ett betydelsefullt och kraftfullt verktyg för verksamhetsutveckling. Utvecklingen går fort och möjligheterna är enorma – för medborgare, patienter och personal – men hur utnyttjar vi dem bäst? Hur säkrar vi effektivitet och patientsäkerhet? Hur kan vi bäst samordna och använda smarta IT-lösningar för att öka tillgänglighet och vårdkvaliteten? Svaren formas av många på Vitalis 2010.
Tack Birgitta för att du och FP gör ett så stålande jobb genom din/er röda tråd att sätta patienten i fokus då det kommer till sjukvård.
Varma hälsningar!!
Bästa Birgitta Rydberg, Det är trevligt att du uppmärksammar patienterna och deras egna erfarenheter. Ber att få uppmärksamma dig på min bok “Natten skingras, dagen gryr. Kapitel ur ett liv med amalgam och diagnoser”, en dokumentär berättelse i en form mittemellan lyrik och prosa 0ch utgiven på förlaget Ord&visor i Skellefteå. Texten utgör ett i efterhand, med facit i hand, formulerat porträtt inifrån huvudet på en patient som i åratal fått ett svårt symptomkomplex diagnostiserat som “neurotisk depression” men blivit botad efter sanering av tand- och rotfyllningar jämte av dem förorsakade mer eller mindre dolda infektioner i käkarna – samtidigt med en av läkare ordinerad behandling med antioxidanter. Saneringen ägde rum 1994-96 efter mer än 10 år av resultatlös behandling med psykoterapi och antidepressiva mediciner inklusive “lyckopiller”, samt betablockare och ytterligare mediciner mot de förstnämndas biverkningar (flera av dem åstadkom nattlig tandagnisslan och därmed ökad korrosion från amalgamplomber i direkt kontakt med guldbryggor). Boken är skriven år 1998, två år efter att jag återfått arbetsförmågan, men har finslipats och publicerats först 2007 då den även försetts med förord och läkarkommentarer samt hänvisningar till aktuell facklitteratur, som i sin tur ger hänvisningar till vetenskapliga rapporter. Jag, författaren, har ännu aldrig stött på en läkare som “slentrianmässigt” skulle ge diagnoser som berör elallergi eller tungmetallförgiftning. De läkare som satt sig in i forskningen på dessa områden har tvärtom varit mycket pålästa och kunniga i både den nya och den gamal skolans medicinska kunnande. Däremot ger psykologer och psykiatriker samt en del allmänpraktiserande läkare fortfarande ofta slentriamässigt psykiatrska förklaringar till det mesta som människor lider av. Själv har jag dock inte råkat ut för det sedan 1996. Alla naturvetenskapligt utbildade läkare låter en först genomgå åtskilliga kontroller i uteslutande syfte och bygger verkligen även dessa nyare och mera kontroversiella diagnoser på vetenskapliga fakta.
Bästa hälsningar, Birgitta Maria Storgårds (pol.mag. i informationsförvaltning, författare, tidigare i 12 år verksam som bibliotekarie inom psykiatrin, bosatt i Raseborg, Finland)
Ja, all vård ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. För alla diagnoser och behandlingar är det viktigt med forskning för att få fram ny kunskap – och bättre behandlingar, eller bättre evidens och utveckling av existerande behandlingar. Nya metoder ska prövas i kontrollerade kliniska studier för att effekterna ska kunna studeras. Sådana är också Socialstyrelsens krav på legitimerad medicinsk personal.
Bra att du vill driva vården i en patientorienterad riktning!
Skulle önska att du utvecklade hur du ser på patientsäkerhetslagen, som är tänkt att klubbas i riksdagen om 1,5 mån. Lagen innebär, som du vet, att patienternas och allmänhetens insyn i hur fel inom vården utreds kraftigt begränsas. Alla utredningar kommer att ske i slutna rum under sekretess. All oberoende granskning, som HSAN stått för, avskaffas och SoSs, som tar över ansvaret, beslut kommer inte att kunna överklagas. Disciplinpåföljderna inom vården försvinner helt (samtidigt som de nyligen skärpts inom djurhälsovården) och det personliga ansvaret avskaffas. Alla utredningar sker ur “systemperspektivet”.
Stödjer du lagförslaget?
Vi står bakom den nya lagen eftersom den innebär att vi kan få in fler anmälningar och upptäcka fler missförhållanden och misstag i vården. Därmed får vi möjlighet att rätta till de felen. Socialstyrelsen kommer att ha möjligheter att t.ex. besluta om prövningstid för legitimerad vårdpersonal som begått fel. Stora s.k. kvalitetsbristkostnader innebär i dag både lidande för patienterna och slöseri med vårdens resurser.
Tack för ditt svar.
Men Socialstyrelsen har redan nu möjlighet att besluta om prövotid. Det enda som lagen innebär när gäller detta är väl att ett “bör” bytts ut mot ett “skall”?
Hur fast förankrat i empirisk verklighet är påståendet att fler fel kommer att upptäckas med den nya lagen? Som situationen är nu försöker kliniker ofta dölja fel och bristande rutiner för Socialstyrelsen, trots att det alltså inte handlar om individuellt ansvar. Det finns alltså inte speciellt mycket som talar för att denna bild skulle förändras.
Det allvarligaste med den nya lagen är dock att synen på individuellt ansvar förändras. Redan nu finns en tydlig benägenhet inom vården att hänföra individuella fel på “systemet”, även sådana som faktiskt handlar om grov oaktsamhet. Systemsyn är viktigt men man får inte tappa bort ansvaret, vilket många vittnar om steg för steg håller på att ske i klinisk praktik.
Ballans mellan system och individansvar brukar vara det som betonas enligt både WHO och i den internationella litteraturen.
Socialstyrelsen får utvidgade möjligheter att se till att det personliga ansvaret tas och följs upp när så krävs – det är viktigt för mig, som har krävt att man ska kunna få vassare verktyg mot t.ex. fuskande och felande läkare. Sedan är det bra om vi också kan få bättre uppsikt över helheten och ökade möjligheter att hitta och åtgärda mer systematiska fel. Det är inte alltid en eller några särskilda personer som bär skuld när något går fel. Men medvetna eller uppenbara personliga fel och missgrepp ska naturligtvis åtgärdas med personligt ansvar när så krävs.
Tack för ditt svar av den 2.5, men det ligger ju inget nytt i att ta bort någonting som ger människor biverkningar. Vill du inte läsa min dokumentär utan börja direkt i den vetenskapliga ändan föreslår jag i stället Dentalmaterialutredningen SOU:2003:53 och särskilt dess sammanfattning för att se vilka slutsatser som där har dragits.
Med vänlig hälsning,
Birgitta M. Storgårds