Den amerikanska hälso- och sjukvården imponerar på många sätt (det vet jag inte minst efter förra vårens studieresa som jag skrev en hel del om bl.a. här). Men det har varit en stor tragedi och även ett stort samhällsekonomiskt problem med de miljontals oförsäkrade och med de skenande kostnaderna. Världens rikaste och mäktigaste land lägger nära dubbelt så stor andel som andra industriländer på vården, samtidigt som t.ex. oförsäkrade hjärtsjuka inte har råd med livsviktig medicin.
Verkligheten för miljontals amerikaner består i att bita ihop tills det bara inte går längre – och då hamnar de på akutmottagningen, där de i varje fall inte avvisas, men med sjukdomar som gått alldeles för långt och utan hopp om att kunna betala sjukhusräkningarna som följer.
Reformen som representanthuset i går kväll röstade igenom är inte perfekt. Den kritiseras från arga republikaner från höger men även från många demokrater som bl.a. hade velat se en s.k. public option, dvs ett offentligt försäkringsalternativ till de olika försäkringsbolagen. Men den kommer att ge trygghet åt 2/3 av dem som nu saknar sjukförsäkring, den kommer att förbjuda försäkringsbolag att säga nej till kunder med s.k. pre-existing conditions dvs en medfödd eller tidigare förvärvad åkomma eller sjukdom, och den kommer att sänka kostnaderna på sikt. Det sista är inte minst viktigt för ett USA som brottas med rekordstort underskott och jättelika åtaganden för krispaket och utrikes engagemang.
Viktigt är att det nu blir möjligt för miljontals fler amerikaner att få en trygg vård i tidigt skede, mer förebyggande insatser, långsiktiga vårdkontakter och annat som bygger hälsa och förebygger sjukdom i det långa loppet. Det är samma fokus som vi behöver ha också i Sverige för att utveckla vårdens kvalitet och få mer och bättre vård för pengarna vi satsar, i vårt fall gemensamt via skattsedeln.
För demokraterna och president Obama är sjukvårdsreformen en stor seger, något som en lång rad företrädare försökt sig eller hoppats på och misslyckats med. Förhoppningsvis ökar det chanserna till omval för kongressledamöterna i november i år och för Barack Obama i november 2012. Och då kan 2010 års sjukvårdsreform bli första steget på något större, som täcker alla amerikaner – förhoppningsvis går det fortare än från Medicare och Medicaid 1965 till i dag!
Media: DN, SvD, Aftonbladet, Rapport. Bloggar: Runo Johansson, Rasmus Jonlund, Kristina Palmgren, Christer Sörliden, och Kent Persson som vill göra svensk sjukvård till veckans bloggdebatt och inte mig emot.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, hälsovård, healthcare, USA, Obama, kongressen, representanthuset, republikanerna, demokraterna, sjukförsäkring

An interesting blog post.
I think its all too easy for us Europeans to support Obamas fight for universal healthcare. However we need to understand the USA is a different continent, it has never had universal healthcare. Just because its right for us, does it mean its right for them?
I am not sure how I would feel waking up in America this morning. Knowing that the Government is taking over the hospital and spending billions on healthcare, billions of dollars at a time when the economy is weak.
I am Folkpartist but that does not mean I blindly follow what Obama says. I think the Senate result in Mass. showed that even Democratic Americans are not behind this policy.
I think the elections will be a bloodbath for Democrats and will allow the Republicans to win many seats that they had lost.
I am a Brit in Stockholm and we invented the National Health Service. It was in fact a Liberal initiative so I am not anti health care. I just think the Yanks should have had a referendum on this rather than kick out good officials in November over this one issue.
Naturally, the US is not and will never become like Sweden or western Europe regarding health care or other social benefits. But never the less, from my point of view it was obvious that something had to be done. Not just to give affordable health care to millions of uninsured, but to curb the escalating costs. A health care system where the poor are left with the possibility to visit the emergency, will not work in the long run. Not if you want a healthy population, and a healthy economy.
And the government will not be taking over any hospitals, as I understand it. Nor even offer a public option for health insurance.
Pingback: Veckans bloggdebatt om en av de viktigaste välfärdsfrågor vi har. « Kent Persson (m) blogg
Pingback: Veckans bloggdebatt: Ämnet är skatterna « Kent Persson (m) blogg