Får man simulera en allvarlig akut psykisk sjukdom, och ta i anspråk viktiga samhällsresurser, som ett led i ett konstprojekt – på en statlig konstutbildning? Vinterns debatt om konst, psykiatri och juridik har levt upp igen i dagarna. Först öppnade Konstfacks vårutställning där vi äntligen fick möjlighet att se det omtalade verket av studenten, Anna Odell – och sedan kom åklagarens beslut om åtal mot henne på tre punkter.
I går kväll medverkade jag i Kvällsöppet i TV4 (refereras också av t.ex. Expressen) tillsammans med bland andra Anna Odell, Konstfack-professorn Magnus Bärtås, och överläkaren David Eberhard. Tidigare på dagen besökte jag Konstfacks vårutställning, som öppnat dagen innan.
Om syftet med Odells konstverk har varit att debattera psykiatrin, tvångsvården och behandlingsmetoderna så är det bra och välkommet. I ett öppet samhälle måste vi ständigt diskutera och ifrågasätta inte minst de instanser som vi har gett makt över individens fria vilja. Här har provocerande och tankeväckande konst en nyckelroll.
Tyvärr har Anna Odells utförande av sitt examensprojekt på Konstfack och den debatt som följde blivit många gånger större och därmed skymt de viktiga frågor hon kunde ha velat sätta fokus på.
Det mest slående med det jag såg i Anna Odells konstverk var dels den respekt med vilken hon bemöttes av de olika företrädare för psykiatrin som hon rådfrågade och samtalade med om det projekt hon tänkte iscensätta. Jag anser också, som David Eberhard men även flera mer fristående kommentatorer på bl.a. tidningarnas kultursidor påpekat, att den behandling Anna Odell mötte på vår psykiatriska länsakut visar på ett professionellt omhändertagande och värdigt bemötande.
Huruvida Anna Odell har gjort något brottsligt kan jag inte uttala mig om, det får den vidare rättsprocessen utvisa. Jag ställde i vintras krav på ekonomisk kompensation för den vårdplats som upptogs i onödan på länsakuten, krav som Konstfack har sagt sig vilja möta. Det är också på Konstfack som jag tycker att sökarljuset framför allt borde sättas: hur handleds konststudenter, vad uppmanar man eller tillåter dem att göra inom ramen för en statlig konstutbildning, hur ser etiken ut i regelverk och i diskussioner?
Visst ska ska konsten vara fri – men lagen gäller också konstnärer. Och konstskolor liksom fria självständiga konstnärer måste som alla vi andra ta konsekvenserna av sina handlingar.
Intressant om..?
Och varför skulle inte Odell ta konsekvensen av sina handlingar? Skulle hon på något sätt kunna smita undan en juridisk process på grund av sitt yrkesval? Detta mantra att konstnärer ”måste ta konsekvensen för sina handlingar” som nu ständigt upprepas tycker jag är mycket märkligt och fakiskt ett slags förminskande av människor som sysselsätter sig dagligen med etiska spörsmål. Som om man talade till barn.
Det finns undantag i lagen för konst, men knappast i det här fallet.
Självklart ska Odell ta konsekvenserna – det är just det jag skriver. Att mena att vuxna människor ska ta konsekvenser av sina handlingar är knappast att förminska dem. Det gäller också konstnärer.
Men, undrar jag, varför är det nödvändigt att ens påpeka att Odell måste ta konsekvenserna av sitt handlande? När som helst annars när man diskuterar ett åtal så förutsätter man som en fullständig självklarhet att den som straffas också tar konsekvenserna av sitt brott. Gör man det inte kan nya straff följa. Man påpekar ju inte i varje artikel som skrivs om vilket brott som helst att den åtalade måste ta konsekenserna för sina handlingar. That goes without saying.
Jag tror, men kan i ditt fall förstås inte veta, att uppmaningen att Odell skall ta konsekvenserna av sitt handlande handlar om att man avsiktligt eller oavsiktligt missförstår skillnaden mellan konstnärsetiken (dvs att konstnären har en moralisk skyldighet att vara konsekvent i sitt konstnärliga handlande) med den juridiska rätten. Odell måste med andra ord ta konsekvenserna av vad hennes handling innebär för konstverket men också konsekvenserna av de juridiska komplikationer som kan uppstå i processen.
Anledningen till att det är oerhört viktigt att hålla i sär begreppen, att inte blanda ihop konstnärsetik med straffrätt handlar om yttrandefrihet. Rätten att uttrycka sig fritt konstnärligt skyddas av tryckfrihetsförordningen så länge som man håller sig inom lagens råmärken. Jag tycker mig se att frågan om konstnärlig frihet är på väg att politiseras, vilket är mycket allvarligt. Om man kräver att konstnärerna begränsar sin konstnärliga frihet är det också i förlängningen ett hot även mot andra medborgares rätt att uttrycka sina åsikter.
Som liberal står jag för yttrandefrihet, mot censur. Lagöverträdelser prövas i efterhand. Sedan måste såväl Anna Odell som hennes handledare och lärare som Konstfack som institution måste ta eventuella konsekvenser, juridiska och andra.
Det låter betryggande. Jag hoppas att ni liberaler förmår och vågar att stå upp för yttrandefriheten i den här frågan. Jag har hittills sett väldigt lite av det i den här debatten.
Och till sist en manuell trackback från min bloggpost eftersom wordpress inte kan utbyta sådana med blogspot automatiskt.